Jag saknar dig.
Känner att det kanske är dags att skriva ett inlägg.
Känner att jag behöver skriva av mig av allt som hänt och vad som snurrar i huvudet.
Men jag kan inte riktigt beskriva känslan.
För den som inte upplevt det jag varit med om, har nog svårt att förstå.
Att gråta känns numera som något som hör till vardagen, känner mig tom och förvirrad efter att jag förlorade min älskade farfar 20 september.
Jag var med under din tuffa kamp mot cancern och det är jag glad för. Du kämpade väl och visade dig aldrig svag för mig. Det gjorde mig trygg. Du sa alltid, Nea det här fixar du och jag!
Men din sista tid sa du det inte längre, då var din önskan bara att få somna in. Slippa alla smärtor, mediciner och alla behandlingar. Jag förstår dig! för det du fick utstå borde ingen människa få uppleva.
Men samtidigt så gjorde det mig så otroligt ledsen för jag ville inte förlora dig, jag ville ha dig kvar hos mig.
Egoistisk kan man tycka, men du var den allra bästa.
Jag litade på dig, hela tiden.
Du fick mig alltid att känna mig speciell, lyckades alltid få fram ett leende på mina läppar och att alltid möta dig med en kram var det bästa jag visste.
Jag var med dig under ditt sista dygn och höll dig i handen tills du slöt dina ögon och slutade andas.
Det var så hemskt, Jag ville inte det här!
Tårarna hade runnit i ungefär ett dygn vid det här laget och någonstans sägs det att varje sorg har ett visst antal tårar. Men mina tycks aldrig ta slut.
Jag kunde inte förstå att du var borta, det kändes inte som det.
För jag kunde inte förstå att det var du som låg där så stilla.
Samma dag som du gick bort åkte vi hem till dig, det första jag gjorde var att springa in och kolla om du satt där i din fotölj, men det gjorde du inte. Då brast det igen och tårarna kom. Sen kom lilla Annie och frågade: vart är farfar kjell? Ja vart var du!
Det kändes kosntigt att vara hos dig när du inte var där men hela tiden kändes det som att snart kommer farfar hem.
Har varit upp till dig och kollat på massa bilder på dig, du var så fin!
Vi tände ett ljus för dig på trappen som brinner än.
Varje gång jag kommer hem till dig nu känns det konstigt i kroppen, jag får kalla kårar. En obehaglig känsla.
Jag har svårt att somna på kvällarna och egentligen vill jag inte somna heller, för jag är rädd att drömma om dig och vakna upp och inse att jag inte längre ser dig.
Du har nog hittat igen famun och mumun nu, så slipper vara ensam! :)
och kanske tittar ni ner på oss.
Jag saknar dig så mycket.
Du finns med mig i allt jag gör!
